Sidor

fredag 23 juni 2017

Vandringar hos varandra


Vi som var med och visade våra trädgårdar härom helgen ville förstås också gärna se varandras trädgårdar, alltså arrangerade jag en vandring för oss själva plus för en extra som inte deltog i år men har gjort det andra år.



Trädgårdarna är så olika varandra, beroende på ägare och förutsättningar - men alla är såklart sevärda och inspirationen flödade!



Många olika jättevallmo har jag, men inte denna syndigt röda - den önskar jag mig frön av till hösten!



Vi beundrade hembyggda växtstöd och alla (karlar) spanade in svetsaggregatet som använts.



Vi fascinerades av en vacker orkidé i en trädgård



och av mysiga byggnationer i en annan.




Vi besökte en sann samlare



som också är väldigt lekfull.



När vi kom till trädgården med det porlande vattnet var vi flera som gärna hade doppat oss i värmen.



Hemma satt jag länge i min hängstol och njöt av den ljumma kvällen. Hörde sönernas skratt genom den öppna dörren.



Mina vallmo var nästan självlysande i skymningen. Så magiska junikvällar är!

onsdag 21 juni 2017

Festligheter i juni


Lillhunken slutade nian.
Fyra barns grundskoleår är över.



Han var den enda killen som inte hade mörk kostym på niornas bal.
Kolla slipsknuten!



En kväll var vi på poolparty hos grannarna
och fick så mycket gott att mumsa att ni inte vill se fler bilder.



En annan kväll var jag på tjejmiddag hos en som också gillar blått.
Och bus.



Hon hade dukat på sin fina veranda.



Temat var asiatiskt och till fördrinken fick vi dessa mystiska knyten.
Vi funderar över om de kanske skulle värmts i ugn?



En av oss är alltid bäst på att klä sig enligt temat.



Nu hade hon dessutom gjort supergod sushi till förrätt.



Huvudrätten var en spännande koreansk rätt
med strimlat kött, koriander, ris och groddar
som lindades i salladsblad och doppades i en fisksås/chili/sesam-olja.

Och nu är det snart midsommar!
Den svenskaste festen av alla.
Den som vi sällan firar ...

måndag 19 juni 2017

Det gigantiska minnesmonumentet i Alrewas


På vår kanalbåtssemester i England i påskas bodde vi två nätter i lilla Alrewas, en gång per riktning. På återvägen tog vi oss tid att besöka National Memorial Arboretum, det arboretum som kombinerats med olika minnesmonument en bit utanför byn. Promenaden dit var inte så trevlig, för vi var bland annat tvungna att korsa en motorväg! Här snackar vi inte om övergång eller undergång (he he) - utan rakt ut bland bilarna!



Utanför entrén till minnesplatsen fanns en folder som visade lämplig promenadväg om man hade hund med sig. Finfin service och samtidigt väldigt brittiskt.



Entrén var gratis, men man ville gärna ha en frivillig donation eftersom det kostar £4000 om dagen att driva stället. Vi började med att ta det lilla tåget runt området för att få en överblick, det kostade också en liten slant. Den unge biljettkontrollanten frågade förvånat Lillhunken hur gammal han var, eftersom han åkte på barnbiljett. Han trodde grabben var 25 snarare än 16!



Området är stort, så det där med tåget var en bra idé. Då fick vi också höra lite om olika minnesmärken och planera vilka vi ville se närmare på. Marinens stora glassegel var såklart ett av dem. Den gula glasskivan symboliserar soluppgången,



den röda i andra änden solnedgången



och alla de blå däremellan världshaven.



Konstnären Graeme Mitcheson hade arbetat i 12 månader med verket som är tänkt som symbol för de som arbetat inom marinen förr, gör det nu och de som kommer att göra det senare.



Den här skorstensliknande tegelskulpturen hade stenar med olika skepps namn.



Vid flera av de stora monumenten blev det väldigt påtagligt hur många som dör i krig.



Den röda vallmon är en viktig symbol, det var den första blomman som växte upp på Flanderns slagfält efter första världskriget. Den röda färgen kan liknas vid allt blod som gick till spillo. Det var soldaten, läkaren och poeten John McCraes dikt In Flanders Fields som inspirerade professor Moina Michael att ta fram en textil vallmo som kunde säljas för att få in pengar till krigsveteraner. Hon skrev också dikten We Shall Keep the Faith och har idag fått gatan där hon föddes uppkallad efter sig.



Detta monument hyllade de fiskare och frivilliga som förolyckats i samband med minröjning och ubåtssökning. Många av minnesmärkena har starka berättelser på plaketter och skyltar. Ville man veta mera kunde man hyra en audioguide.



The Royal Air Force Association hade namnskyltar i form av blå kors med vingar istället för vallmo.



Många minnesmärken hade namn redan på stenen, så förutom de större övergripande monumenten fanns även mindre, mer personliga.



Ett av de mäktiga var fallskärmsjägarnas.



Ett av de mindre kunde se ut så här, en enkel plakett vid en trädstam. Över hela det stora området fanns massor säger massor av små träd med egna plaketter.



Men inte enbart de som varit ute i krig hade plaketter och minnesmärken. Förutom för scouter fanns minnesmärken t ex för Utöya-attacken, dödfödda barn och dödade desertörer (som ofta var minderåriga eller drabbade av granatchock).



Ett av de största monumenten hyllade polacker.



Polen attackerades från två håll 1939, både från Tyskland och Ryssland. En underjordisk stat skapades och denna blev en av de största och bäst organiserade motståndsrörelserna. Man hjälpte judar fly ur ghetton i Warszawa och knäckte den tyska Enigmakoden.



Att läsa all information kring detta stora monument väckte mitt intresse, det måste väl finnas filmer och böcker om Polen och polackerna under andra världskriget? Någon som vet?



Det absolut största monumentet, en stor cirkelformad mur uppe på en kulle, var Armed Forces Memorial. På väggarna fanns över 16 000 namn inhuggna, namn på personer som dött i tjänst i samband med terrorism eller under träning efter andra världskriget.

Här fanns plats för många, många fler namn ...




Genom denna glipa i väggen kommer solens strålar in kl 11 den 11/11.




Efter en så omtumlande och gripande vandring åt vi lunch i restaurangen. Baguette med stek var just det. Baguette med stek. Och lite sky. Men sonen var nöjd och det var huvudsaken.



Bakad potatis med riven ost var inte heller så upplyftande.



Eller vad säger ni om bakad potatis med tonfisk. Jahapp. Cidern var inte god den heller.



En konstutställning fanns i den stora entréhallen. Det var tavlor av Jacqueline Hurley, taktila tavlor som försökte skildra de fruktansvärda förhållandena soldaterna uthärdade. Kyla, väta, mörker och faror.





Jag lämnade platsen med blandade känslor. Anglofil som jag är förstår jag britternas otroliga tro på att de är så fantastiska, unika och världsledande - "Land of Hope and Glory" - och hur mycket krigen betytt för dem, samtidigt som jag inte fattar varför de alls ger sig iväg och krigar på annat håll eller varför de koloniserade så många länder. Jag hade just läst Vända hem av Yaa Gyasis (recension här!) och irriterat mig på britternas vidriga slavhandel. Men så är världen inte enbart svart och vit heller.