Sidor

söndag 15 oktober 2017

Mästaren och hennes tafatta lärlingar - att lära sig luffarslöjd


En så här mäktig uggla kan man skapa av "lite" ståltråd, desto mer teknik och ännu mera fantasi. Den mötte oss i hallen där vi var på kurs hos Vaivots Trådkonst och Luffarslöjd i lördags!



På samma byrå satt en upplyst sjöjungfru med uppdragna ben - eller stjärt. (Uppdragen stjärt? Hm.)



Inne i arbetsrummet/ateljén var hyllor och väggar fyllda av alster i alla storlekar. Vi förundrades och fascinerades en stund, men sedan skulle vi själva sätta igång och skapa.



Verktyg och choklad var framdukat på bordet och vi fick alla en kasse med ståltrådar, en kraftigare stomtråd och en tunn att vira med.



Först fick vi lära oss att skapa en skål/ljuslykta på fot. Sex jämnlånga bitar stomtråd snoddes med den tunnare tråden, sedan var det bara att vira. Att försöka spänna och sträcka så att tråden blev rak.



Jag upptäckte att jag tappat en stomtråd på golvet, så min skapelse fick bara fem "ben", vilket gjorde det svårare att fördela mellanrummen jämnt. Tackolov fanns det färgad tråd som jag kunde trösta mig med. Och pärlor.



De som fått med alla sex stomtrådar fick fin fördelning på mellanrummen och med hårda nypor och rätt teknik ser den virade tråden riktigt rak ut!



Upptill och nertill avslutades den hårdare stomtråden med snurredutter som väl kanske inte blev så runda som man skulle önska. Med lite träning blir de nog bättre ...

Ja, här på bilden ser ni då min vimsiga till vänster och väninnans prydliga till höger. Syns det att jag gillar Tim Burton? Jag kan väl skylla på det.



Vi bjöds på mustig vegetarisk soppa och två olika bärpajer. Överallt såg vi trådalster.



Som lucian mitt på bordet, med krona och allt. 



På ett litet bord stod en tomte under en lampa.

Efter soppan lärde vi oss hur man gör en skål utan fot, med korslagda stompinnar. Jag fortsatte att jobba med blå tråd och pärlor. 



Kan ni fatta att Anne som håller i kurserna, själv lärde sig tekniken för bara fem år sedan?



Hennes fantasi har inga gränser.



Förmågan att visualisera och konstruera är det då inget fel på heller. Den här skulle jag vilja ha på väggen!



I motljuset syns det inte att påfågeln har olika färger på stjärten.



En vävd bonad med en korp. Ja, den skulle jag också vilja ha.



På kanten av en skål hade stomtrådarna förvandlats till drak- (eller orm-) huvuden.



En liten fågel vid sitt bo på en gren på en stam på en vägg i en ateljé i ett hus i Upplands Väsby.




Här är våra alster, inte helt klara än. Vad tror ni - fixar vi skapelser som Annes om fem år? Nej, det tror inte jag heller, men en och annan potatissticka ska väl gå att vrida till?

fredag 13 oktober 2017

Höstpremiär! Vadå? Nu? Just precis nu?


Vi är många som längtat efter att Blommig fredag ska dra igång och så händer det idag när min trädgård ser ut som skrutt! Hela grusgången är fylld av rönn- och björklöv trots att det fortfarande sitter massor kvar på träden.



Trädäcket är täckt av tallbarr, några blad från piprankan och en plasthandske maken använt i samband med att han bygger om badrummet.



Fågelbadet har fyllts av regnvatten, mera barr och löv.



 I hängstolen kan man inte sitta utan att sopa bort den naturliga dynan.



Det enda träd som gett äpplen i år är Gul Richard och jag har inte hunnit plocka än. I onsdags sken solen men då jobbade jag i butiken och sedan dess har det regnat. Jo, det var sol och blå himmel på förmiddagen idag, så jag hade tänkt gå ut och plocka, men sedan började det regna igen.

Nästa fredag är temat "Trädgården just nu" - då ska det inte se ut så här. Då ska ni få se alla vissna blommor ...

tisdag 10 oktober 2017

Bland det bästa jag läst

Inuti varje flygplan kikar en bombfällare genom siktet och räknar till tjugo. Fyra fem sex sju. För bombfällarna ser den muromgärdade staden på granitudden, som kommer allt närmare, ut som en ond tand, något svart och farligt, en sista böld att sticka hål på.

En gång, för många år sedan, besökte jag den lilla staden Saint-Malo på Bretagnes norra kust. Mina bilder är avfotograferade diabilder, för detta var på analoga tiden när man sparade sina 36-bildersrullar och bara fotograferade det viktigaste.



På dagarna vandrade jag längs de trånga gränderna,



längs muren som omgärdade staden,



Staden omges av vatten på fyra sidor. Förbindelserna med resten av Frankrike är sköra: en vägbank, en bro, ett sandrev.Vi är först och främst Malobor, säger invånarna i Saint-Malo. Därefter bretagnare. Fransmän om det finns något kvar. ... I tretusen år har denna lilla udde utstått belägringar. Men ingenting som detta.

Det blixtrar om luftvärnsbatterierna på de yttre öarna; de stora tyska kanonerna inne i gamla staden skickar iväg ännu en tjutande omgång granater över havet och trehundraåttio fransmän som sitter fängslade på en fästningsö med namnet Fort National, knappt femhundra meter från stranden, trycker sig tätt intill varandra på en månbelyst gårdsplan och kisar uppåt. Vad är dånet från de annalkande flygplanen efter fyra års ockupation? Befrielsens dån? Utplåningens?



längs stränderna när det var ebb.


I augusti 1944 gick den berömda och muromgärdade franska staden Saint-Malo, juvelen i kronan på Bretagnes smaragdkust, nästan under i en eldsvåda ... Av de 865 byggnaderna innanför murarna stod endast 182 kvar och alla hade skador av något slag. - Philip Beck

Jag bodde på ett litet hotell, lågpris, sunkigt, ofräscht. Funderade över varför alla hus såg likadana ut. Detta skulle ju vara en så speciell stad, var fanns alla de vackra sneda och vinda gamla husen? Jag kände mig lite besviken. Visste inte bättre. Detta var före internet och googlande.



En dag hyrde jag cykel och cyklade längs kusten österut tills jag kunde skymta Mont Saint-Michel i diset långt borta.



När jag kom tillbaka lyste ansiktet knallrött av all sol jag fått i motvinden.

På stadens enda biograf visades Motorsågsmassakern och kontrasten kunde inte ha varit större.


Halva norra Frankrike står i lågor. Stränderna slukar soldater - amerikaner, kanadensare, britter, tyskar, ryssar - och över hela Normandie pulvriseras städerna på landsbygden av tunga bombplan. Men här ute i Saint-Malo växer vassen hög och blågrön ...

Idag har jag lagt ned boken Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. (Bokus - Adlibris) Den har fått ta tid att läsa. Jag har behövt det. Citaten i bildtexterna kommer från boken men handlar bara om kriget. Boken handlar om så mycket mer. Läs den. Läs den. Läs den!





fredag 6 oktober 2017

Dahliafrossa på Djurgården


Visst är det något melankoliskt över stängda sommarplatser? Det var här jag ville fika förra söndagen och nu när jag gick förbi några dagar senare var det stängt - inte för säsongen utan enbart på vardagar. Café Ektorpet på Djurgården.



Jag ville tillbaka till Waldemarsudde för att se på rabatterna som Marina Rydberg pratat om. Jag hade konstaterat att det är väldigt sällan jag tar mig in till stan för att vandra i parkerna och just denna dag hade jag ett ärende som kunde kombineras med en promenad.



I parken vid Waldemarsudde satt Auguste Rodins Tänkaren som alltid djupt försjunken i sina grubblerier.



I övrigt var där bara jag och en tjej som rensade bland pelargonerna.



Här kunde jag tänka mig att sitta i egna grubblerier, eller i samtal med en vän. Utsikten över vattnet och Stockholms inlopp är rogivande.



Framför oljekvarnen fann jag dahliarabatter. Fullt av enkla dahlior i rött eller gult.



Jag som alltid köper höga, fyllda dahlior i rosa eller vitt insåg att det här var häftigt - vilken nästan självlysande färg! En färginjektion som denna är precis vad man behöver i september-oktober!

Jag måste såklart köpa enkla röda dahlior nästa år!



Sedan denna kombination av tagetes och krasse. Alls inte mina färger, men ack så glad jag blev. Min värld kullkastades lite.



Tagetes är kanske inte så dum ändå, en så frodig rabattkant som denna kan jag inte påstå är ful. Då är min överblommade trädgård väldigt mycket fulare, jag behöver fler senblommande växter!



Från Waldemarsudde vandrade jag på småvägar jag aldrig förut gått. Hittade ett staket som jag tyckte om.



Kom till Rosendals trädgårdar där nog många tror att den rosa byggnaden är slottet, men så är det inte. Detta var växthus och vinterträdgård en gång i tiden, nu är här privatbostäder.



Grönkål och svartkål stod i långa frodiga rader, som mossklädda pinnar.



Här var rabatterna tillbaka i min färgskala. Den där röda pilörten har jag också, så allt är inte fult i min trädgård - den är en favorit!



Detta är vilsamt för ögonen, elegant men kanske lite tråkigt jämfört med färgexplosionen tidigare?



Jag tog en fika i caféet, mandelkakan med lingon var mycket god. Måste försöka återskapa det receptet.



Sedan kikade jag bland växterna och inne i växthusen. Ville ha tag i mer höstflox. Alunrot, som på bilden, har jag gott om.



En fin liten vimpelslinga inspirerade.





I stora trälådor låg lökar av alla de slag, man plockade som smågodis i en påse och skrev utanpå vad man tagit. Jag köpte tre olika sorter, bland annat denna lilla söta tulpan.




I fönstret hängde och stod tidlösa på rad, det såg så charmigt ut med blommorna åt alla håll!




Så vandrade jag vidare till Rosendals slott, hade hört att där också skulle finnas dahlior. Men jag såg bara gräsmatta.



Framme vid slottet fanns två stora vackra krukplanteringar i höstfärger. Men inga dahlior. Jag kollade om jag kunde gå runt slottet ...



... och där var de! De tog andan ur mig. Så makalöst vackra rabatter!



Nu var jag tillbaka i den dahliasort som är min, den som jag mår bra av och trivs med.



Jag visste inte hur jag skulle kunna få rättvisande bilder, hur min lycka skulle kunna förstås.








Tänkte på de ynkliga dahlior jag planterade i en kruka i våras, de som inte ens blivit 30 cm fast de skulle bli meterhöga.



Och då kom solen fram ...