Sidor

fredag 29 september 2017

Brittsommar på Djurgården


På hela Djurgården var det festligheter i söndags och på Gärdet visade försvaret upp sig under Aurora-övningen. Jag hade spetsat in mig på två aktiviteter: visningen av Villa Lusthusporten (skrev om den här) och Waldemarsuddes trädgårdsdagar.



Vid Villa Lusthusporten hade Nordiska museet äppelfest.



Flera musterier fanns på plats, men eftersom jag har egen must brydde jag mig inte om att gå runt och smaka. Jag hann nästan in på 14.30-visningen, men hade inte hunnit köpa biljett eftersom spårvagnen blev försenad (varför envisas folk med att ta bilen ut på Djurgården?). Visningen 15.30 var slutsåld, så jag köpte till dagens sista, kl 16.30. Då skulle jag ju kunna åka vidare till Waldemarsudde.



I väntan på nästa spårvagn njöt jag av vildvinets höstfärg på Nordiska museets vackra fasad.



Sista biten från spårvagnens ändhållplats får man gå längs vattnet, en skön promenad i brittsommarvärmen.



Jag passerade ett café som såg mysigt ut, hoppades hinna ta en fika där innan jag skulle åka tillbaka.



Framme vid Waldemarsuddes karakteristiska staket som min väninna och före detta granne gjorde en kopia av runt sin egen trädgård.



Men kolla här, jag kom ju precis lagom till en rundvandring med Marina Rydberg, Waldemarsuddes egen trädgårdsmästare! Med henne gick jag en gång en guidad tur i Bergianska, det måste ha varit snart 20 år sedan.



Waldemarsuddes florister stod och band vackra sensommarbuketter.



Jag satte mig ner och väntade eftersom Marina var lite försenad. Såg bort mot oljekvarnen som både prins Eugen och dottern har målat av flera gånger.

Prins Eugens Waldemarsudde är numera ett konstmuseum där både prinsens målningar och tillfälliga utställningar visas. Huvudbyggnaden ritades av Ferdinand Boberg och byggdes som bostad åt prinsen i början av 1900-talet. Till museet hann jag inte denna gång, men jag har sett Kaffe Fassett, Lars Jonsson med flera ställa ut där.



Hoppades ha tid att botanisera lite bland alla lökar som fanns till försäljning, men så blev det inte.



Jag gillar egentligen inte gula blommor, men den här senblommande klematisen vore inte dum att ha! Är det gullklematis, tro?



Så drog Marina ingång med helgens sista berättande. Hon har varit trädgårdsmästare här i över 20 år nu. Hennes uppgift är att följa prinsens tankar och idéer, inte att skapa nytt. Det finns tydliga styrdokument som berättar hur både trädgården och huset ska se ut. Bland annat berättade hon om hur de driver upp lökar i ett stort kylrum där temperaturen anpassas så att olika lökar är klara för utplantering vid rätt tillfälle.



Vi fick se och dofta på olika blommor som är vackra just nu. Det var väldigt många intressanta dofter som jag inte förväntat mig. Just denna dahlia doftar dock inte.



På gården intill pågick blomstermåleri för barn, vilken härlig aktivitet!



Det odlas alltid mycket sommarblommor så att floristerna har material till de buketter som ska stå inne i prinsens hus.



Nu är det perfekt tid att klippa ner pionerna, ca en decimeter över mark, sa Marina. Gissa vad jag gjorde nästa dag?



Främsta doftspridaren så här års är silveraxet som fått nytt latinskt namn. Jag måste vattna mina så att de börjar dofta, de också! De står alldeles för torrt här i min trädgård.




Jag blev tvungen att smita innan det var slut, för jag skulle hinna till visningen. Hann knäppa en bild på den vackra krukplanteringen vid vattnet innan jag tog spårvagnen tillbaka.



Efter visningen, som min man också hade hunnit till, kikade vi på de färgstämda planteringarna i den park som tidigare tillhört Villa Lusthusporten.



De är verkligen magnifika!



Så vandrade vi genom stan, i helt annan miljö, till Monks som var stängt. Där hade maken lovat att bjuda på middag ...



Men vi fick bord på Belgobaren, så jag fick mina musslor!



Slog till med tre tryfflar också. Stora, kletiga och mycket goda.

Igår åkte jag tillbaka ut på Djurgården för att hinna gå runt i parken och se på blommorna Marina pratat om. Det blir ett annat inlägg. Igen.

onsdag 27 september 2017

Monthly Makers; när Slytherinanhängaren fick ett Gryffindorrum i Kråkboet


Här är det make-over i den större skalan. Ett projekt som påbörjades i augusti, fortsatte i september och inte är klart nu när Monthly Makers tema Inredning ska presenteras. Hos månadens värd Emilia samlas bidragen in och den 5/10 kommer den gemensamma presentationen med allas bidrag.

Första bilden visar Äldste sonens rum som det såg ut när han lämnade det för att flytta till Göteborg med enbart tre resväskor, i väntan på någonstans att bo lite mer permanent. Det var bara för mig att kavla upp ärmarna och sätta fart, både på mig själv och på Lillhunken som nu skulle få rummet.

Detta rum delades från början av Äldste sonen och Mellangrabben. En period var det delat i två, med en vägg mittemellan fönstren i bild, men när dottern flyttade hemifrån kunde Mellangrabben få hennes rum (som Lillhunken har nu) och detta rum fick återigen bli ett enda stort.



I sängbåsen var det blåmålat. Just här i två nyanser eftersom det varit en spindelmannenmålning på den ena väggen som fick målas över när Mellangrabben ansåg sig för stor för sådana illustrationer.

(Det blyinfattade fönstret är det första fönster jag gjorde, för ca 20 år sedan.)



Efter att vi (nästan) lyckats få bort alla hyllor i båsen började vi måla i rött, Lillhunken och jag.



Maken kom hem från München och fick ta ner alla hyllor på långväggen.



Ovanför tapetbården målade vi vitt. Maken och jag var borta en lördagskväll och då skulle Lillhunken måla själv, men det visade sig att han haft två tjejer på besök och hade låtit dem måla!



Under bården har jag och Lillhunken tapetserat, ett utmärkt tillfälle att lära ut hur det går till. Trixigt var det med eluttag och radiatorer som skulle plockas bort. Tackolov var el och belysning inte på samma säkring, så vi slapp jobba i mörker.



Om bilden klickas upp syns tydligt hur tapeten växlar i mönster, den är randig och med medaljonger på samma gång beroende på hur ljuset faller!



Ett mörkrött tyg i krossad sammet köptes billigt och jag sydde både gardiner och draperi till garderoben som finns under ett av sängbåsen.





Guldiga tofsar, såklart!



På Erikshjälpen stod den självklara stolen och bara väntade. Vilket fynd! Lite limning av underredet behövdes, men tyget var fräscht. Guldklockan på väggen är ett vindsfynd från en av farbröderna. Taklampan är också ett fynd från Erikshjälpen, men där vill Lillhunken hellre ha en kristallkrona. I rokoko, inte gustaviansk eller empire ...



Att skrivbordet i svart och krom inte skulle duga i detta nya rum var tydligt. Det hade lämnats kvar av Mellangrabben som nu ser fram emot att få in det till stan. På IKEA hittade vi en köksbänksskiva och separata ben som passade rummet bättre.





Spindelmannen är nu totalt utraderad, men Lillhunken har inte börjat sova här än.



Med guldmålad list i skarven mellan tapet och målad vägg börjat rummet bli färdigt. Lillhunken har flyttat in en del av sina saker, men spegel och skåp för prydnadssaker (läs Warhammerfigurer) ska sättas upp. Tofsarna som hänger på stolen ska bli omtag till längderna. Arbetsstolen är blå, det måste åtgärdas.

Visst är det skillnad mot första fotot? Snart kan Lillhunken flytta in på riktigt!

Fler bilder från hur rummet såg ut tidigare finns här.

(I vänstra delen av rummet står en del av Äldste sonens saker kvar; soffa, dator och böcker i ordnad stil. Skrivbord och synt står på vinden. Sonen har nu andrahandsbostad klar till och med februari, så det är lite lugnare på den fronten.)

måndag 25 september 2017

Unik visning av Villa Lusthusporten, Wicanderska villan


Mitt emot Nordiska Museet på Djurgården ligger Villa Lusthusporten som en läcker blandning av Art Nouveau och medeltida riddarborg. I helgen var det äppelfestival i trädgården med artbestämning, food trucks och mathantverkare. Min bild är tagen efter stängning, men innan dess var det fullt av besökare!



Villa Lusthusporten byggdes från början i italiensk villastil och fick sitt namn efter värdshuset Lusthusporten som låg här tidigare. Värdshuset brann ner 1869 och det nya huset byggdes 1873, ritat av Axel och Hjalmar Kumlien.



Under världsutställningen 1897 var detta pressens hus. Svenska pressen på bottenvåningen, internationell press en trappa upp och polisen använde källaren som arrest (det var uppenbarligen gott om alkohol under utställningen).



Denna fantastiska byggnad kallas också för Wicanderska villan efter korkfabrikanten Hjalmar Wicander. Hans pappa August hade 1868 bytt sitt lantbruk i Östergötland rakt av mot en fastighet på Söder där den förre ägaren inte hade städat undan sitt korkskäreri, vilket väckte Augusts intresse. Varför skära buteljkorkar för hand om det kan göras maskinellt? August köpte upp alla manuella korkskärerier han kunde finna och startade mekaniska korkskärarfabriker runt om i landet, i Tyskland, Baltikum och Ryssland. Korken importerades från Portugal och företaget blomstrade.



Av allt spill som blev när korkarna tillverkades skapade Wicander korkmattan och senare även linoleummattan. August blev så betydelsefull att han även satt i Stockholms stadsfullmäktige.

När han dog flyttade sonen Hjalmar med fru Anna och son Carl-August från Berlin, där han arbetat inom familjeföretaget, till Stockholm och en lägenhet på Strandvägen. Bostaden kändes inte lämplig för sonens uppväxt så när Villa Lusthusporten blev till salu köpte Hjalmar villan och lät arkitekt Carl Möller bygga om huset i den stil vi idag kan se.



Hjalmar var en betydelsefull företagare och ägnade sig åt sådant som dåtidens överklassmän gjorde; samlade porslin med adelsvapen, porträttminiatyrer, silverpokaler och mycket annat, men som den bondson han var kunde han ändå aldrig nå upp till adelsmännens klass på riktigt.



Igår var det visning av Wicanders villa, något som inte sker så ofta. Gissa om jag sett fram emot detta!?



Ni hänger väl med in?



Här är Hjalmar och Anna, paret som älskade att bjuda vänner och bekanta på middagar i sitt vackra hus.



Direkt till höger när man kommer in i huset ligger Hjalmars kontor med stort vackert burspråk, fackverkstak och fiskbensmönstrad parkett. Längs den lilla hyllan överst på väggpanelerna stod alla hans silverpokaler uppradade.



Huset hade centralvärme, här är en av spisarna som spred värmen genom gallren på sidorna. I gallret upptill finns ett spegelmonogram med bokstäverna HW som Hjalmar själv hittade på åt sig.



En tidig diskokula (?) i taket!



Tittar man tillbaka in i arbetsrummet syns ett skåp med "lönnlucka" - där kunde Hjalmar se trappan och vem som stod där.

Ursprungligen var det den gula medaljongtapeten i hela rummet, nu har den enbart sparats i två fält och rummet i övrigt är tapetserat med en av Duros gammelsvenska tapeter.



I fil med kontoret ligger det oktagonala vardagsrummet med mahognypaneler. Hjalmar ville absolut ha rummet åttkantigt och det som inte syns på mitt foto är de två väggpartier som skapades för att porslinssamlingen skulle kunna visas upp i all sin prakt. Vi fick se svartvita foton på hur det sett ut och det var minst sagt belamrat, men strikt ordnat.



Gula salongen i bortre änden av huset tog jag inga bilder på, då det var ett avlångt rum med gula medaljongtapeter och modernt bord med stolar klädda i Josef Frank-tyg. Intressantare var dessa målade överstycken ovanför de tre dörröppningarna.



De är målade som tack för maten av konstnären Gunnar Wennerberg.



Wennerberg formgav flera av Gustavsbergs jugendmönstrade serviser som fabrikens konstnärliga ledare. Han var även formgivare på Kosta glasbruk.



Under den senare målningen går vi in i matsalen med höga paneler och gyllenlädertapet. Till vänster syns texten Tystnad över dörren, den är inte från Hjalmars tid utan från åren 1940-2010 då Institutet för folklivsforskning huserade i byggnaden.



Nej, det var så här det såg ut på Hjalmars tid. Porslinssamling längs väggarna, praktfulla urnor och tidstypisk taklampa.

Genom det öppna dörrparet ser vi in i den gula salongen som knappast ser ut att ha varit gul på den tiden.



På den svartvita bilden syns även hur denna spis var överbelastad med pynt. Det enda som idag finns kvar är klockan.



Detalj av de vackra sniderierna på dörrarna.



Åter i hallen, vid burspråket och trapphuset.



På väg upp till övre våningen passeras detta slingriga blyinfattade fönster som fick det att klia i mina fingrar. Hu, jag vet precis hur mycket arbete det ligger bakom alla dessa småbitar!



På övre våningen fanns minsann ett modernt badrum! Och fler blyinfattade fönster ...



Inbyggd badkar och separat dusch. Så här moderna var det inte många som var på Hjalmars tid. Ett ställe som var det är Hallwylska på Hamngatan 4 i Stockholm. Där får man inte fotografera, men jag har gått guidad visning tre gånger och ingen har varit den andra lik. Det är helt fascinerande! På hemsidan kan mycket ses och läsas. (Ibland undrar jag varför inte svensk television gör en dramatiserad serie om familjen Hallwyl, den skulle kunna bli många gånger bättre än Downton Abbey!)

Det var paret Hallwyl som gjorde professuren till just Institutionen för folklivsforskning möjlig genom en donation, vilket fick professuren att kallas Hallwylska professuren. Ändå umgicks inte familjerna Hallwyl och Wicander - de var bara samtida och väldigt liktänkande som jag ser det. Båda förde ordentliga kataloger över sina samlingar, något som är en sann skattkälla för eftervärlden.

En annan intressant detalj är att Hjalmars kusin, som också hette August, hade ett ställe i Sörmland som han kallade Axelsberg. Byggnaderna förföll och när August dog köpte Hjalmar stället, byggde om det och lät det återfå sitt ursprungliga namn; Harpsund ...



Återigen en vacker detalj, badrumsdörrens dörrhandtag.



På övervåningen fick vi också kika in i sovrummet med sina gröna snickerier.



På ena sidan om dörren fanns tvättmöjligheter



och på andra garderober.



Kakelugnens mönster (det uppe på frisen) återkommer i tapeten.



Jag kikade uppför trappan till vindsvåningen (och sedan kommer trappan till punschverandan i tornet - ack om jag fått gå upp dit!)



och njöt av ännu ett blyinfattat fönster.



Kan inte låta bli att fundera över vilken sorts glas som använts.



Vi fick inte gå in i fler rum på övervåningen, bara sovrum och badrum. Nu var visningen slut och ja, även i entréhallen är det blyinfattade fönster, både i dörrar och sidostycken.

När Hjalmar avled 1939 hade han testamenterat sin samling av porslin med adelsvapen till Riddarhuset, sin samling av porträttminiatyrer (en av världens främsta!) till Nationalmuseum och den tomma villan till Nordiska museet som knappt har medel att underhålla byggnaden. Det avgick extratåg från Stockholm till begravningen i Skedevi och många höga potentater var där.

Svenska staten ärvde Harpsund när sonen Carl August avled 1952 och sedan dess är det statsministerns representationsbostad.



Ute igen. Omtumlade. Glada. Nöjda.
Det mesta av det jag skrivit är sådant vår entusiastiska guide berättade, men jag har också letat information på Wikipedia. Bilderna är mina och de tål att klickas på, så de blir större.

Komplettering:
Hittade två ritningar i den fantastiska boken Stockholm ett världsminne, av Per Kallstenius och Lennart Ploom. Här avfotograferade:



Vad mer jag gjorde under söndagen får bli ett annat inlägg.